Stenpartiet är ca 40 m2 stort. Längst bak i det lite skuggiga hörnet står det hemmagjutna "kinahuset" eller paviljongen som elaka tungor säger. Härifrån rinner vatten i en träränna ...

 

.ner i en liten damm, ca 100x80 cm. Vattnet rinner sedan vidare via ett breddavlopp till nästa damm, som är fylld med svärdsliljor. Denna del fungerar som ett filter när vattnet silas mellan rötterna, liljorna stortrivs med all näring och växer sig upp till 2 m höga.

 

Kinahuset står inbäddad av grönska, här syns till höger Aucuba Japonica, längst fram Lagerblad (Laurus Nobilis)och Kalla. Svärdsliljorna syns i bakgrunden.

 

Slutligen rinner då vattnet ut över en skiffersten ner i en lite större damm. En pump som finns under stenarna till höger pumpar upp vattnet till kinahuset, och  skifferstenen uppe till höger. Växterna är Svärdslilja, Vattenmynta, Aralia till vänster och Vandrandejude framför.

 

I dammen lever vattensköldpaddor i största välmåga. När solen tittar fram ligger dom på kanten och solar. Något som jag ( och sköld- paddorna) tycker om, är att en fin sommarkväll sätta mig med en kall öl på kanten och mata dom med tinade räkor. Dom är inte särskilt rädda utan tar maten direkt ur handen. Dom är ute i dammen mellan maj - oktober, resten av året får dom vara inomhus.

 

På den soligaste delen av stenpartiet finns soldyrkarna. I stort sätt alla dessa växter får grävas upp i början på November. Här finns olika Agave, Aloe, Taklök på stam, Calachoe, Kaktusar mm.

 

Taklök på stam eller Aeonium "arboreum" som den egentligen heter. Stammarna är kul tycker jag när dom vrider sig som absurda kandelabrar. Nackdelen är att dom är vindkänsliga och tar stor plats vid vinterförvaringen, dom klarar nämligen ingen frost. Jorden i stenpartiet är upplandad med grus, det och den stora lutningen gör att vatten inte blir stående. Det som för några år sedan var ynkligt glest börjar nu kännas trångt, känns det igen? Varje vår får stenpartiet planteras om på nytt, kul, det känns som när man var liten och satte upp tågbanan.

 

Här är en kaktus som står ute året om. Kölden är inget problem, det är vätan man rädd för. Dessa har jag haft ute i 15 år utan problem. Man får gallra varje år annars tar dom över hela stenpartiet. Det är en sur vrång växt som sticks bara du tänker tanken på att rensa bland dom.

 

Hur kan en så ogästvänlig växt få så vackra blommor? Varje högsommar blommar den med massor av blommor, dock inte i somras som var kall och regnig. Jag tror att jag räknade till  5 st.

 

Aloe´n blommar också varje sommar. Till höger ligger morfar-stenen som jag ärvt. Mormor och Morfar var ute på promenad i skogen, såg stenen vid en insjö men kom överens om att den var för tung att bära med sig. Mormor som hade astma skulle gå och vila sig, då tänkte morfar att jag går minsann och hämtar den där stenen. Men när han kom till stranden kunde han inte hitta den. När det var kaffedags berättade han detta för mormor, som då inte kunde hålla sig för skratt. Hon kunde nämligen inte sova, så det var mormor som hade hunnit dit före morfar och tagit stenen. Kanske är det därför jag gillar stenar?

 

 

Dessa kaktusar växer som om dom gick på ackord, tunga är dom att flytta och plantera, sticks gör dom, men väl på plats är jag rätt så stolt över dom.

 

Lite rekvisita måste man ha för att öka dramatiken.

 

Ett hav av spindelvävstaklök ( ett kanonord när man spelar Alfapet). Jag såg detta för många år sedan på Lunds botaniska trädgård, tänkte att sånt vill jag ha .Men det tar en del år innan det växt ihop. Jag gillar när det likt vatten omsluter stenarna. Krukan är tänkt som om någon tappat den, och den var fylld med taklökar. 

 

Detta är den sista bilden från stenpartiet, vi går nu upp för trappan till vänster för att komma till den stora dammen ( den största damm jag har i alla fall ).